Mitt huvud är så fullt med frågor och funderingar om livet, att det är helt tomt.

Varför beter vi oss som vi gör..? Varför tappar vissa respekten för andra människor, varför låter man saker fortsätta trots att hela kroppen skriker STOPP, NEJ, JAG VILLL INTE MER? dessa ord är så oerhört svåra att säga när de behövs som bäst.

Borde folk förstå/märka när gränsen är nådd? 

Jag var alldeles för nära att göra ett riktigt stort misstag innan idag. Jag tänkte: Äh, Vafan.. det är inte så stort, bara för denna gången. Samtidigt som jag i samma sekund vet att jag kommer ångra allt efteråt. 

Andra Världskriget höll verkligen till i min hjärna idag, men ändå är jag nog glad/tacksam för att jag satt som förstelnad genom i stort sätt hela händelsen. Så det är fortfarande mer än ett år, och det är jag lycklig för!

Men att med sådan stark känsla, vilja något, samtidigt som jag aldrig mer vill. Är frustrerande! så in i helvete frustrerande!!

Toaletten blev min räddning tillslut trots klorna från ångesten i ryggen, tog jag mig samman utan nogon självskada, jag har ju faktisky slutat med sånt! Istället fick en pålitlig propp förinta mina starka känslor i kroppen och nu efter ett tag, sitter jag här med full effekt och ögonen i kors och kroppen som en geléklump. 

Dax att besöka sängen innan ögonen trillar ihop för idag.